Nyss hemkommen kursledare filosoferar…

Telefonen skräller i örat redan halv fem på morgonen. Var är jag – hjälp! Javisst, Hongkong, i det minimalistiska superdesignade rummet på Hotell de Edge. Javisst, vi ska hem till granarna, höstmörker och den välkända ordningen. Lite senare, när koffeinet har verkat, sitter ändå känslan hjälp-var-är-jag kvar.

Å ena sidan, så säger alla vi talar med, finns yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, medveten miljöstrategi, utbyggt utbildningsväsen, innovativa forskningscentra, men å andra sidan finns det inte. Åtminstone inte i vår mening – eller?  Dem vi träffar talar om ”the line”, som man alltid måste känna till. På typiskt, fyrkantigt svenskt manér frågar vi envetet hur man vet var denna line ligger, hur man vet när man börjar passera den och alltså kan bli bestraffad.  Generade eller överseende leenden, men inga svar. Den där gränsen är inte rak och definierbar, som i den svenska regelboken, den varierar efter tillfället och den person som rör sig i dess närhet måste ha bra väderkorn och magkänsla. Men Tibet och Himmelska fridens torg 1989 är ALLTID tabu. Å andra sidan såg vi en skulptur i en konstnärateljé där Mao och Hitler skakade hand.

Det är som att gå vilse i en stor granskog: för att ta dig ut måste du kunna tolka skogens språk, som är undervegetationen, barren, ljuden, dofterna och sedan lägga ihop intrycken och tolka. Därefter väljer du riktning.

Det är tre orubbliga stigfinnare jag kommer ihåg allra bäst bland alla dem som delade sin kunskap och erfarenhet med oss. Superkändisen Ho Shuli, chefredaktör på Caixin media, parlamentariken Emily Lau och fackföreningsaktivisten på China Labour Bulletin.

Så alla svenskar , som inte är högsta chefer och uttalar sig i medierna var och varannan dag. Men de sliter i en kinesisk vardag, full av motsägelser och utan den glamor som vi därhemma ofta tror innefattas i en utlandsvistelse.

Och så alla de kineser som brottas med precis allt vareviga dag. Då menar jag inte de som har beslutsvånda för de inte kan välja mellan Gucci och Vuitton . Dem jag tänker på är de som sover i barackerna eller på gatan, hundratals mil från sina byar. De oroliga, de sjuka, de gamla, de migrerande, de arbetslösa, de som tillverkar våra biliga prylar för svältlöner.

Själv åker jag bussen till flygplanet som tar mig hem till min välkända granskog.

Ann-Mari Svensson, en av Fojos kursledare

Tags: kina, Kinakursen